Barns självkänsla.

Har varit på en föreläsning på Mikaelsgården av Petra Krantz Lindgren om just Barns Självkänsla.

Kände igen mig i massor av det hon sa, både hur jag är idag men även hur jag var som barn och hur jag är mot pojkarna.

Det är egentligen hederligt sunt förnuft mycket av det. I mitt tycke i alla fall.

 Däremot är det svårt för mig känner jag att kunna göra det mitt i kaoset.

Jag tänder till så snabbt och om dom står och dunkar på varandra med varsin spade så känner jag att det kan vara svårt för mig att lugnt och logiskt sära på barnen och säga

 " Nu förstår jag att ni är arg för något men jag vill inte att ni slår varandra för det utan kanske ni kan tala om varför ni är arga"

Varpå det ena barnet då skulle börja med en förklaring och den andra argt yla nåt om att det är orättvist att han pratar först och inte han och då måste jag lugnt och fredligt säga :

"Jag förstår att du tycker att det var orättvist men varför tyckte du det. Nu vill jag att vi lyssnar på din bror först och sen lyssnar vi på dig"

Och då skulle dom bara "jaha, va bra det gör vi" och sen röker vi fredspipa.

eller nä. självklart inte.

Men jag ska ändå ge det en chans, en ärlig chans för jag tror väl egentligen att det är en väldigt bra väg att gå bara vi kommer igenom det värsta. Och hon var en väldigt bra föreläsare så det kan jag rekomendera er att gå på om ni får möjlighet.

Fått lite frisk luft. Plockat fram alla snusksäckar på framsidan och sedan tryckt ihop allt som svärfars ska köra på tippen imorrn. Ställt det längst fram i garaget och gett älsklingen stränga order att se till att dom inte rör något av det som står längre bak.

Längtar till fredagkväll då min Mi kommer. Skulle vilja ha min lilla (stora? ) nassegris här med.

Hoppas hoppas vi kan få en lugn och skön helg men Tyr har en jobbig period just nu och även jag så vi får väl se.

Vi får ingen hjälp!

Läser om C i tidningen. Och vet inte vad jag ska tycka eller tänka.

Jag blir ledsen och arg och förbannad och samtidigt likgiltig. För det är inget nytt.

Hon fick sin diagnos. Diagnoser. Och dom kastade bokstavligen hjälp på hela familjen.

Jag fick ett papper. en pillerburk och inte något mer.

Hon har en "värre" bipoläritet än mig och ytterligare en diagnos på det. Så självklart ska hon ha hjälp.

Det är inte det jag säger. Att hon inte ska ha hjälp.

Men har inte alla med den diagnosen rätt till hjälp??

För jag har också en familj som måste leva med mina moods. Jag har också en familj som jag måste orka med oavsett hur mörk min dag ser ut. Min karl får ingen hjälp. Mina barn får ingen hjälp att förstå.

Förutom det ska jag slåss för att få ett jobb. Som inte finns och som jag i längden inte heller klarar av för jag är bipolär och har social fobi.

Har också hört att om man talar om på AF att man är bipolär så får man hjälp.

Det kan jag redan nu skriva under på att jag inte kommer att få.

Jag har aldrig skyllt något på min sjukdom och aldrig fått mer hjälp än nån annan pga av min sjukdom.

Men jag tycker det är orättvist, faktiskt, att vissa får mer hjälp än andra.

Och jag orkar inte ringa och slåss. För vem ringer man till? Och vad ska jag säga?

Orkar föresten är fel ord. Jag hatar telefoner och myndighetspersoner så det känns som att klättra upp på Mount Everst varenda gång jag måste ringa och fixa nåt sånt så det undviker jag i alla fall som går, och dom gånger jag gör det så rör det i 98% barnen.

orden som blir fel.

En person säger en sak. En annan person håller med.

Jag känner mig dum och fånig och försöker lite lättsamt skämta bort det.

Deras dag fortsätter medan det i mitt huvud ekar av orden. Studsar som en pingisboll fram och tillbaka. fram och tillbaka.

Jag känner mig så jävla dum av en så liten skitgrej men det är bara för att jag inte kan tolka in det dom säger som en skämtsam pik eller om dom verkligen menade det dom sa.

Blir bara så trött på mig själv ibland.

Lördag

Tandagnisslaren väckte oss vid 8.30 men det tycker jag va helt ok. Det är faktiskt sovmorron i det här huset att sova så länge. 

Ellis som somnade i hobbyrummet sov dock till 10.50!! Jag anar hur tonårstiden kommer att se ut i det här huset :D

Efter lite frukost och morgonbrottning så övergav jag grabbhögen och gick min numera dagliga runda på 20 min. Nästa vecka ska jag öka på den med 10 min men eftersom jag känner mig själv så vet jag att om jag skulle haft 30 min från början skulle jag säkert tycka att det var jobbigt och drygt och inte vilja göra det.

Idag blir det lite fix i trädgården och sen hoppas jag en fika med Therese och möjligen grabbarna.

Funderar på pizza till middag men vi får se. Ska försöka ta dagen som den kommer och hålla kolla på humöret.

Ha en skön lördag.

Puss och Kram

Mexikanasoppa

Zedd är lite trött efter en rätt hård vecka och vi myste till det med lite ljus.

Hål i huvudet. For real.

I sommras när jag satt upp den förbenade torkställningen fick jag inte den att stå rakt.

Kilade fast den så gott det gick.

Och i lördags när jag skulle ta ner den så fick jag inte lös fanskapet!

Eftet diverse svordommar, en fnittrande höstgrillande granne och hot så släppte helt plötsligt en pinne och knockade mig.

Låg på gräsmattan och ville bara dör tills Zedd kom och pussade ajajet.

Kruxet är väl bara det att det fortfarande gör skitont!!

Och alla ungar på dagis "ooohhh du gjort huvudet?"

Och när jag berättar då fnittrar dom!

När läker sånt här egentligen??