2013-05-30

Med hjärtat i halsgropen

Idag hände det som man läser om.

Sånt som händer andra men inte oss.

Jag blev så chockad och riktigt arg först när jag kom hem.

Z går på ett bra dagis. Vi har varit där länge och har alltid varit nöjda med det.

I höstas blev det omorganisation. Ny personal, mera barn och en förskolebuss som turas om att ta med barnen på utflykter i närområdet.

Z och T älskar sina bussveckor och allt har funkat bra.

Bättre på T's avdelning. 

På Z's har det varit stökigare. Mer barn och rörigt. Men jag tycker det har varit skönt för Z att komma iväg med bussen för då är det en mindre grupp, max 14 barn men oftast runt 10-11 och 2 pedagoger.

Idag var ingen bra dag att åka buss.

Dom brast i kontrollen av barnen när dom skulle åka tillbaka till förskolan och Z blev lämnad kvar.

I samma ögonblick som det gick upp för dom att han var borta så ringde deras mobil.

I andra ändan var det en otroligt snäll mamma som var där med sina barn som hade hittat honom, tröstade och gav honom festis och kaka och sen ringde hon numret som stod på reflexvästen.

Han var i ensam runt 5 min trodde hon sen var han med henne tills dom kom tillbaka vilket tog ungefär en 15 min.

När vi kommit hem och han sprang ute på gräsmatten naken och slogs med bröderna så kom tankarna på vad som kunde ha hänt.

Dom kunde ha varit själva där på lekplatsen. Hade det varit en dag med dåligt väder hade det mest troligt inte varit nån annan där.  Han som älskar vatten kunde ha valt att springa ner till kvarnen och forsen. 

Nu gick det bra och det är jag så tacksam över.

Han älskar att åka bussen, han var glad när dom kom hem, han har inte sagt nåt speciellt om det förutom att tanten var jättesnäll och han fick en festis.

Men hur ska jag våga lita på att det inte händer igen? Vårat barn eller nåt annat barn? 

Dom har gjort en anmälan och jag fick en ursäkt av den ena pedagogen. Den andra skulle jag helst aldrig mer vilja ha att göra med men jag får stå ut till sommarlovet och sen hoppas jag att det blir en ny avdelning och ett par nya pedagoger.



2013-05-29

Sweet tuseday



     Solning på förmiddagen 


    Hurtignutt på kvällskvisten med Mi


     5 km blev det för mig :D


     Hittade en liten polare som låg mitt
     I spåret och sov.

Tack och God Natt.

Frågespel på huliganvis


Då spelar man tvärtom.

Mamma slår och flyttar och barnen ställer frågorna som dom "läser" från korten.

Mycket intressant för det blir genast lite tuffare. Man måste oftast gissa sig fram till både fråga och svar.

Ex följer här.

Z : " Ebbas namn, eller Emmas också?"
M "eehhh, menar du bokstaven som Ebba och Emma börjar på?"
Z " jaaa mamma!"
M " ok, då är det E"
Z " bra mamma, här får du en guldpeng!"

Sen följde frågor om Pippis pappa, om en pirat som hete Pirat, om vad mannen som gick förbi på vägen hette och vad grannen hette i efternamn, Pippis kompisar, och vad Pippis mamma hette? (heter hon Sara? ingen aning, men jag svarade det och fick rätt :D )

Kan säga som så att jag fick ju inte mest guldpengar precis :D




Det eviga dåliga samvetet


Är det nån känsla eller vad man nu ska kalla det som jag verkligen inte gillar så är det samvetet.

Eller rättare sagt det dåliga samvetet.

Det är ett satans gissel ska jag be att få tala om.

Jag får dåligt samvete så fort jag gör nåt för mig själv.

Jag mår bra av promenader men tiden som passar bäst krockar med nattningar av huliganer, vilket fadern i huset kan sköta lika bra som jag eller i vissa fall faktiskt bättre, men ändå så får jag dåligt samvete för att jag går då, istället för mitt i natten då dom sover. Eller ja, ska sova iallafall.

Varför? För att min hjärna är knäpp?! För att så gör inte en mamma (förälder) eller?

Sen blir jag sur och grinig och tvär för att jag får dåligt samvete. Och för att jag inte tillåter mig att göra saker själv.

Varför ska det va så svårt att släppa det och bara ta det som det kommer.

Tyvärr lättare sagt än gjort!

Off road på ledsamhetens stig


Känner mig hemskt avig idag.

Solen skiner. Barnen är för tillfället väldigt sams. Det är varmt. Vi ska äta Angus.

Allt är bra. Fint. Lugnt.

Men jag är ledsen på insidan. Nästan gråtigt ledsen på insidan.

Jag tycker inte om att vara ledsen på insidan. När det inte finns någon anledning att vara ledsen på insidan.

Det är som att stå ute och kolla in genom fönstret och se hur det regnar och hur taket inne är alldeles grått av regnmoln.

Hur kul är det??

2013-05-27

Sms till bättre hälft en måndagkväll

Det var en gång en liten pojke som cycklade till A. Den lilla pojken hade sin ☎ och hans kära mor skulle ringa när han skulle komma hem. Kl blev 19 och hans kära mor ringde å ringde men ingen svarade. 👩 Hans kära mor blev arg och sen lite mer arg och sen orolig och lite arg. Så kom farmor och vaktade dom små bröderna och mamman tog cyckeln till centrum och letade efter den lilla pojken. 
Mamman hörde telefonen ringa på gräsmattan utanför ett hus och blev arg som en varg. Sen mötte hon den lilla pojken på väg  hem från V efter 40 min letande. Den lilla pojken har nu kompisförbud i 2 dagar


Måndag

Inte helt produktionslös idag :D


Bakat en snajdig sockerkaka


         Nya jeans till Ellis


       Camoleggings åt mig


         Klippt gräsmattan