Tomt

Inläggen ekar med sin frånvaro.

Finns en anledning naturligtvis.

Om jag ska orka gå in på den vet jag inte.

Livet är bara tungt just nu.

Energin och lusten till något som kräver att jag går utanför min säkerhetszon, alltså ytterdörren, är minimal.

Sitta i en buss med 500 stirriga människor kl 7.40 på morgonen är inte nåt som jag känner mycket för.

Sitta i en skola. En sal. Med människor som ser ut som monster är inte heller nåt jag är sugen på.

Men det mest överjävliga är min mask.

För om jag ville. Så skulle jag kunna åka. Och ni skulle inte se. ana. ett endaste dugg.

För jag är en jävel på att maska.

Dom skulle se leende. Höra prat. om ditt och datt och ingenting.

För masken är ju där. Hela tiden.

Att det sitter små svarta varelser i min mage. Som sitter och tuggar och nöter om allt.

Det ser dom inte. Jag berättar det inte heller. För det låter som bullshit.

Jag vet att det är en period. En dal eller dipp. Att det går över.

Hemma mår jag bra. Eller dom gnager iallafall inte.

Hemma finns kärleken som en varm filt som man kan bygga en grotta av och gömma sig i.

Men ute. Det är jobbigt. Därför får man välja sina strider.

Idag är den striden en hyfsat tom buss till sjukhuset med Tyr. Äta lunch före lunchrusningen och sen åka hem igen.