Det eviga dåliga samvetet

Är det nån känsla eller vad man nu ska kalla det som jag verkligen inte gillar så är det samvetet.

Eller rättare sagt det dåliga samvetet.

Det är ett satans gissel ska jag be att få tala om.

Jag får dåligt samvete så fort jag gör nåt för mig själv.

Jag mår bra av promenader men tiden som passar bäst krockar med nattningar av huliganer, vilket fadern i huset kan sköta lika bra som jag eller i vissa fall faktiskt bättre, men ändå så får jag dåligt samvete för att jag går då, istället för mitt i natten då dom sover. Eller ja, ska sova iallafall.

Varför? För att min hjärna är knäpp?! För att så gör inte en mamma (förälder) eller?

Sen blir jag sur och grinig och tvär för att jag får dåligt samvete. Och för att jag inte tillåter mig att göra saker själv.

Varför ska det va så svårt att släppa det och bara ta det som det kommer.

Tyvärr lättare sagt än gjort!