Sånt som händer andra men inte oss.
Jag blev så chockad och riktigt arg först när jag kom hem.
Z går på ett bra dagis. Vi har varit där länge och har alltid varit nöjda med det.
I höstas blev det omorganisation. Ny personal, mera barn och en förskolebuss som turas om att ta med barnen på utflykter i närområdet.
Z och T älskar sina bussveckor och allt har funkat bra.
Bättre på T's avdelning.
På Z's har det varit stökigare. Mer barn och rörigt. Men jag tycker det har varit skönt för Z att komma iväg med bussen för då är det en mindre grupp, max 14 barn men oftast runt 10-11 och 2 pedagoger.
Idag var ingen bra dag att åka buss.
Dom brast i kontrollen av barnen när dom skulle åka tillbaka till förskolan och Z blev lämnad kvar.
I samma ögonblick som det gick upp för dom att han var borta så ringde deras mobil.
I andra ändan var det en otroligt snäll mamma som var där med sina barn som hade hittat honom, tröstade och gav honom festis och kaka och sen ringde hon numret som stod på reflexvästen.
Han var i ensam runt 5 min trodde hon sen var han med henne tills dom kom tillbaka vilket tog ungefär en 15 min.
När vi kommit hem och han sprang ute på gräsmatten naken och slogs med bröderna så kom tankarna på vad som kunde ha hänt.
Dom kunde ha varit själva där på lekplatsen. Hade det varit en dag med dåligt väder hade det mest troligt inte varit nån annan där. Han som älskar vatten kunde ha valt att springa ner till kvarnen och forsen.
Nu gick det bra och det är jag så tacksam över.
Han älskar att åka bussen, han var glad när dom kom hem, han har inte sagt nåt speciellt om det förutom att tanten var jättesnäll och han fick en festis.
Men hur ska jag våga lita på att det inte händer igen? Vårat barn eller nåt annat barn?
Dom har gjort en anmälan och jag fick en ursäkt av den ena pedagogen. Den andra skulle jag helst aldrig mer vilja ha att göra med men jag får stå ut till sommarlovet och sen hoppas jag att det blir en ny avdelning och ett par nya pedagoger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar