Försöker göra så lite som möjligt

Men det går väl sådär kan jag känna.

T är i sitt esse, kontrollbehovet är otroligt denna förmiddag. Så fort han inte ser eller anar mig så kom det "mamma??" 

Hjälper inte att jag säger att jag byter rum heller för antingen lyssnar han inte eller så glömmer han bort det 2 sekunder efter jag sagt det. 

E spelar mest, det är det han trivs med och Z muckar gräl med T.

Och så har man Instagram och FB. 

Ibland vore det bättre utan.

Så jag slipper se hur alla andra njuter av semstern med barn och familjer. Hur dom åker bort, åker och badar, går på Furuvik, Grönan, Skansen osv. Hur dom umgås och har det skönt och gott.

Vi kan inte åka någonstanns. 

Vi har varken ekonomi eller ork eller tid då vi jobbar. 

Visst skulle vi kunna åka till en strand en eftermiddag eller som nu på helgen men vi kan inte åka långt för vi vet aldrig hur T funkar. 

Vi kan inte åka till Furuvik för risken är fruktansvärt stor att T antingen inte går ur bilen eller efter vi betalt inträde så går det 10 min och det börjar blåsa, är ett konstigt moln på himmeln, ett obehagligt ljud, för mycket människor eller tusen andra grejor som man aldrig kan förutspå som gör att han går i affekt och vi helt sonika måste vända och åka hem. Då med 2 till väldigt ledsna barn som bara ser att brorsan förstör för dom.

Jag vill hitta på saker, jag vill inte bara sitta hemma, men det går i princip aldrig. 

Jag tycker om att vara hemma också men ibland kan jag känna att det vore kul att typ åka och spela minigolf, åka och leka i Bolungen men aldrig och jag blir jäkligt ledsen av det ibland. Ibland bryr jag mig inte.