Vi får ingen hjälp!

Läser om C i tidningen. Och vet inte vad jag ska tycka eller tänka.

Jag blir ledsen och arg och förbannad och samtidigt likgiltig. För det är inget nytt.

Hon fick sin diagnos. Diagnoser. Och dom kastade bokstavligen hjälp på hela familjen.

Jag fick ett papper. en pillerburk och inte något mer.

Hon har en "värre" bipoläritet än mig och ytterligare en diagnos på det. Så självklart ska hon ha hjälp.

Det är inte det jag säger. Att hon inte ska ha hjälp.

Men har inte alla med den diagnosen rätt till hjälp??

För jag har också en familj som måste leva med mina moods. Jag har också en familj som jag måste orka med oavsett hur mörk min dag ser ut. Min karl får ingen hjälp. Mina barn får ingen hjälp att förstå.

Förutom det ska jag slåss för att få ett jobb. Som inte finns och som jag i längden inte heller klarar av för jag är bipolär och har social fobi.

Har också hört att om man talar om på AF att man är bipolär så får man hjälp.

Det kan jag redan nu skriva under på att jag inte kommer att få.

Jag har aldrig skyllt något på min sjukdom och aldrig fått mer hjälp än nån annan pga av min sjukdom.

Men jag tycker det är orättvist, faktiskt, att vissa får mer hjälp än andra.

Och jag orkar inte ringa och slåss. För vem ringer man till? Och vad ska jag säga?

Orkar föresten är fel ord. Jag hatar telefoner och myndighetspersoner så det känns som att klättra upp på Mount Everst varenda gång jag måste ringa och fixa nåt sånt så det undviker jag i alla fall som går, och dom gånger jag gör det så rör det i 98% barnen.