Arbetsförmedlingen

Arbetsförmedlingen. Det är ett hemskt ord. Faktiskt. Kunde dom inte hittat på något roligare?

Idag var jag där i allafall. Satt och väntade och så människa på människa ropas upp.

Hann börja undra om jag tagit fel tid och dag men så dök det plötsligt upp en kille som bad så hemskt mycket om ursäkt.

Han var ny och hade gått vilse...

Det bådar ju gott. 

Han ville att jag skulle berätta varför jag var där. 

Och jag visste som vanligt inte vad jag skulle säga.

Alla säger (alla, vilka det nu är) att det bara är att berätta. 

Om ni hade min hjärna så skulle ni veta att berätta för er är inte samma sak som berätta för mig.

Men efter lite om men fick jag väl ur mig ungefär hur det varit och hur det är och om jag eventuellt hade några önskemål.

Först skulle jag bara vara i arbetslivsrehab gruppen men efter berättelsen om telefonfobin så skulle han visst kolla med den gruppen som jobbar med dom mer lite skum människorna. 

Alltså jag :D 

Som alltid är jag inte positiv av mig. 

Jag tror inte det här kommer att leda till ett varaktigt jobb med fast rutiner en mänsklig chef och bra kollegor.

Jag tror att det här kommer att bli precis som vanligt. 

Och jag drömmer om vinsten som gör att jag kan vara hemma med gott samvet.