Ständig känslan av att inte duga

Men samtidigt så duger jag.

T fick härdsmälta delux när vi skulle gå hem från fritids igår.

Ute i sandlådan bland alla dom andra barnen.

Tårarna sprutade. Snoret sprutade. 

Han kastade sand. Han skrek så det ekad och all lek stannade nästan upp.

Pedagogerna stod handfallna. 

Sen satte dom igång dom andra barnens lek igen

T's pedagog kom fram och frågade om hon fick prova bryta. 

Varsågod sa jag. 

Hon gjorde allt rätt men bryta låsningen kunde hon inte.

Några barn kom fram, frågade mig om han hade ont, om han var arg.

Jag förklarade så gott jag kunde och bad dom sen fortsätta med sitt.

Efter 10 minuter satte jag mig på knä brevid honom.

Tog upp telefonen. Spelade lite musik. Öppnade nya favoritappen med tecken.

Frågade om han visste hur hajen såg ut?

Då blev han tyst. Öppnade ett öga och tittade på mig.

Jag tecknade snabbt haj. 

Sen Byggjobbare. Ambulans. Groda.

Nu låg han tyst och tittade på mig. 

Sen tecknade han förlåt. 

Jag tecknade glad och pannkaka. 

Han satte sig upp och så pratade vi om det som blev tokigt. 

Och sen tog vi cyckeln och åkte hem.

Och sen på kvällen kom samtalet som jag/vi väntat på och som äntligen visar att vi kanske nog är på rätt väg.

Idag när jag lämnade honom fick jag höra av hans pedagog va duktig jag var igår och att T har tur som har en sån mamma.

Så det vet jag iallafall. Att jag duger till att vara mamma. Och det är väl egentligen set viktigaste och betalningen i kärlek är den bästa man kan få.

Tyvärr kan man inte betala räkningar och mat med kärlek så jag behöver ju ett jobb. Men där duger jag inte.