Insikternas käftsmäll

Vem ska jag tro på, tro på, tro på, när det är så här??. Så sjunger Di Leva.

Allt blev fel nu. På morgonen. Vi har hjärtmatte idag. Jag ville så gärna gå. Det lockar mig. Intressant ämne.

Men jag slog av klockan. tänkte 5 min till. varma goa ungar och Roger. Lugn och frid. tystnaden.

sen var klockan 7.10.

Tjafs. Gnäll. Arg mamma. skrikande mamma. Allt blev fel. Förlåt.

Sen kom insikten med en käftsmäll.

Det här. Kursen. Den lite mer avslappnade vardagen. Dom underbara kursarna. Våra skratt. Igenkännanden. Stöttningen. Det tar slut. nu. 16 december. om 14 dagar tar det slut.

Om jag inte går dit. Om jag gör dom besvikna på mig. då tar dom avstånd från mig. då slipper jag säga hej då. för då har dom redan gjort det. jag kan böja ner huvudet och säga " ok dom tycker inte om mig längre, då behöver inte jag bry mig om dom" Då behöver inte jag säga hej då och släppa taget. Då har någon annan gjort det åt mig.

Jag ser mönstret. Så här har det varit länge. När jag behöver avsluta något. När något är tidsbegränsat. Då går jag in i det här flyktmönstret. Så att jag själv inte behöver börja, eller göra ett avslut.

Jag glider undan. Avviker. Struntar i att höra av mig. Gör mig själv till en opålitlig person.

Hur kommer man bort från det????

Hjärtmatten. Har så dåligt samvete. Jag vill så gärna. Men jag hinner inte. Det blir bara jättefel att komma och störa.

Oron för framtiden är tillbaka också. Jag har inte hört något och nu tror jag inte längre att det har ordnat sig. Jag tror inte att jag kommer att få plats på allmänna kursen. Våran lina härifrån klipps av.

Jag kommer mig inte upp och iväg. Jag blir förlamad. Står där och tittar på mig själv. " Gå då!! va står du här för??? du kan inte vara här du måste röra på dig" skriker jag men jag ser att jag inte hör. eller inte vill höra.

Dimman sveper in omvärlden i ett grått ludd och jag ser inte längre stigen. Jag undrar återigen var solen som var här alldeles nyss tog vägen.