Juldan

Ingen höjdar dag faktiskt. Jag mår inte alls bra. Dels förkylningen och dels det psykiska.

Jag vet inte varför faktiskt. Men det vet jag sällan. Det är oftast bara är så.

Och jag menar aldrig att såra eller skada någon jag älskar.

Roger och barnen är mitt liv. Dom är det absolut viktigaste för mig.
Men det är också dom jag gör illa, sårar, gör osäkra, ledsna.

När jag mår dåligt.

När jag knappat orkar finnas till för mig. Då skrapar jag allt vad jag orkar och oftast lyckas jag skrapa ihop ork och kärlek för dom. Men ibland inte. Och den som då får stryka på foten är min älskade Roger.

Och han står där. Troget vid min sida. Genom alla stormar, lugnet före stormen, solgläntan, mörka snåriga skogan.

You name it!

men där står han. Slickar sina sår, skrapar ihop oss. Pekar ut riktning och så kör vi igen till nästan gupp.

Bara tanken på att förlora honom gör att jag får panikångest. Han kommer aldrig att lämna mig. Säger han. Men om han en dag får nog. Då förstår jag honom också.

Och när jag får en kall period. Då märker jag det inte oftast förrän han påpekar det. Att i flera veckor har du inte varit här. Du är inte här med oss på alla plan. Och jag blir ju så förbannat ledsen!!!

För att jag inte märker det. Och för att det ska bli så överhuvudtaget!!!.

Jag har jobbat med mig själv. många gånger. men det där får jag aldrig bort. det där idiotiska beetendet eller vad fan det nu är.

Vill typ slå mig själv i huvudet och skrika "stupid"stupid"stupid"


Iallafall. Jag älskar dig, Roger. Mest av allt på denna jord. Och jag ber tusen miljoner gånger om ursäkt för alla gånger jag sårat dig och tyvärr säkert kommer att såra dig. Men jag älskar dig och du är mitt allt på jorden!!!!