Det första man hör i det här huset är inte god morgon.
Det är "vrrrrååålllll" "mammma idag är det min tur" ( i falsett )
Varpå nästa vråållll, stamp i golvet å krokodiltårar kommer från motpartnern
" meeeen jag har aaaalllldddriiig varit först!"
Alternativ till det är :
Jag ska ha macka först.
Jag dör för jag får aldrig en macka först.
Igår regnade det mamma
Nähä aldrig att det gjorde det, det regnade två gånger ( håll upp fingrarna å stoppa in dom i motpartnerns ögon)
Tyyyyyrrrr fååårrr alltid tända åt fiskarna.
Jaaag får aldriiig tända åt fiskarna.
Det här är bara små exempel.
Dom tjafsar och gnäller över precis allt.
Från vem som sa vad till vem som sitter var och hur. Vem som gick nerför trappan först. Vem som kissade sist. Vem som sa så.
Hela tiden. 24/7 - dom timmarna dom sover.
Det är framför allt dom två minsta herrrarna. Men stora är rätt bra på att elda på dom om han inte ingår i diskussionen.
Och det är fruktansvärt tröttsamt att leka dommare hela tiden. När T dessutom kan gå i affekt när som helst och då börja veva och slå på allt och alla så kan man aldrig helt släppa dom med blicken utan man ska jämnt vara där.
Ett steg före helst.
Och jag är ofantligt trött på det här. Det jag mest av allt vill ha nu är en helg utan barn. En helg utan fasettvevrål, tårar, arg barn, utan diskussioner om varför det ena gruskornet är Tyrs och varför Zedd aldrig får ha det.
En helg i tystnad skulle jag vilja ha mest av allt just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar