Så T går på Z.
Gormar och muttrar. Fipplar med en pappersax som han hittat (alltså en sån som är ovass) , jag vänder ryggen till för att ta fram frukosten och vips har han försökt klippa Z i armen.
Det nyps ju bara men Z blir ändå ledsen självklart.
Säger till T att om han måste ha den att fippla med så får han ju inte klippa lillebror i armen.
Det säger jag i normalt tonfall, men tittar på honom, håller han i armen för att verkligen markera. Och jo, han vet att det är fel men impulsen går inte hejda.
Och när han vet att det är fel, då skämms han. Och den känslan kan han inte hantera.
Han kastar saxen. Han skriker åt oss.
Världens dummaste mamma/pappa. Bajsäckel mamma/pappa. Vi är dom dummaste i hela världen. Vi kan dö för vi är så dumma. Ni är så jävla dumma i huvudet.
Det känns, vissa dagar mer vissa dagar mindre. Vissa dagar orkar man ta dom orden och låta dom rinna av en som vatten. Vissa dagar rinner dom orden innanför skinnet.
Nu rinner dom utanpå skinnet. Gör klar frukosten. Orden haglar fortfarande, duken kastas iväg, han blandar orden med skrik och jag sätter på lillebror hörselkåporna och sätter igång musik på mobilen som jag lägger på bordet.
Allt för att dämpa.
Frågar, fortfarande i normal ton, om T vill ha frukost. Svaret är " du är så jävla dum och du bara skriker åt mig!!!"
Jag nickar bara och ber han då gå in på kontoret eftersom jag och Z ska äta.
Först ska han inte sen springer han in, står i dörröppning och skriker att han ska prata med mig.
Jag frågar vad han vill.
Han skriker att jag inte vill prata med han. Att jag är världens dummaste mamma. Att jag ska flytta härifrån.
Jag frågar igen om vad han ville prata om.
Han svarar inte. Står bara och frustar. Som en tjur som tar sats och ska springa mot matadoren.
Så jag frågar om det ska bli kul att elda i tunnan idag. Får ett par svarta ögon tillbaka.
Frågar om han tyckte om musiken från Kalle och Chokladfabriken som dom tittade på igår.
Han vrålar att han ska prata med mig.
Jag börjar bli less. Lyfter upp honom och sätter oss i soffan, han vrålar ännu mer. Lägger han brevid och håller försiktig i fötterna så han inte ska sparka mig. Samtidigt stryker jag han över sidan, som massage ungefär.
Han vrålar att jag ska släppa, att jag inte får röra honom.
Avledning är det jag tänker på, vad ska jag prata om.
"T vill du ha choklad till frukosten?"
Han blir tyst. Han tittar på mig. Det svarta ur ögonen försvinner.
Han torkar bort snor med armen. Sätter sig upp. " ja mamma, och en macka med leverpastej"
Han hoppstudsar in i köket och dom sista 30 minuterna är som bortblåsta från hans minne.
Jag suckar. Tar tre djupa andetag och följer efter.
Lillebror har ätit klart, återigen fick han sitta själv och äta. Med hörlurar så det värsta oljudet försvinner.
Efter frukosten som vi åt då vid 7.30 har han hunnit med en till kortare explosion.
Så det här är en sån dag då man aldrig kan slappna av för då får nån av bröderna stryk, eller fula ord kastade efter sig. Vi säger fel, han har redan tänkt ut det rätta som vi ska säga men det kan ju inte vi veta eftersom vi inte är tankeläsare, och när vi då säger "fel" då smäller det.
Imorgon är det en annan dag. Förhoppningsvis en med en mindre arg T.
Men han verkar ha en dålig period just nu och är väldigt arg. Blir väldigt arg väldigt fort.
1 kommentar:
Ja vad ska man säga... Du har det inte lätt..! Jag känner en stor sorg över att jag inte har fått några barn, men när man hör om sådana här ljuvliga stunder så kan det tillfälligt kännas ganska skönt att vara själv...
Kram!
Skicka en kommentar