Tror nog det var första gången jag fick höra det idag. "Du är såååå elak mamma!!!" tårarna sprutade och han var verkligen super arg, super ledsen och jätte trött.
Må hända att han tycker det och må hända att jag är det men jag tycker ändå att jag gjorde rätt och jag är rätt övertygad om att i längden är det rätt och kommer att göra att han lär sig att inte hålla på som han gjorde ikväll.
E och T hade avslutning på gjympan idag. Och eftersom vädret var strålande så blev det grillning i gropen. Med på gjympan finns även en annan pojke som vi kan kalla Ö, E leker bara med Ö på gjympan, aldrig annars. Men på gjympan leker dom och härjar och ignorerar allt annat.
Idag blev det extra spännande för det fanns med 2 kattungar, löspringade kattungar som jag skulle kunna skriva en spaltmeter om vad jag tycker om det men det kan vi ta en annan gång.
Dessa kattungar var det enda som fanns i huvudet på E och Ö. Ö´s mamma sa väl inte allt för mycket men jag tyckte att E skulle vara med dom andra, leka lekarna och hålla sig till ledaren.
Efter tillsägelse nr 1 så funkade det fram tills att det blev grilltajm. Korvarna var inte riktigt klara så det blev lite frilek och då drar dom iväg. I värsta snåret och backen och dessutom lockade dom med sig T och jag hade noll lust att vara i den branten och snåret och klättra för att få ner T.
Nu tog sig T ner själv utan problem så det löste sig ju.
Men E fick jag säga åt, på skarpen flera gånger och när han väl kom ner så var det ändå bara katten som gällde. Då blev jag less. Tog tag i armen på han och sa med bestämd röst " NU STRUNTAR DU I KATTERNA OCH GÅR OCH ÄTER EN KORV OCH DRICKER SAFT MED DOM ANDRA!!" var på E stirrar toksurt på mig och vrålar "jaaa jag vet!!!"
med riktigt fjortisröst, alltså, hur ska jag förklara, men ni vet den där rösten som säger " sluta tjata jag kan själv för jag är störst bäst och vet allt i hela världen"
Vet ni vad jag menar för röst?
Sen ser han att jag lackar ur för då springer han och jag kan inte hålla mig utan springer efter och får tag i jackan och drar ner han på marken och håller fast han. Säger med lugn röst att "jag accepterar inte att du säger så där, inte med den där rösten, du ska lyssna på mig när jag säger till dig och jag vill att du kommer när jag ropar på dig. Nu blir det utegångsförbud imorrn."
Sen släpper jag han. Håller inte hårt från början heller, mer som en kram men herre min gud va arg han var.
Gjorde jag rätt eller gjorde jag fel???? Jag accepterar verkligen inte att han säger så där. Jag vill att han lyssnar på mig, jag KRÄVER att han lyssnar på mig. Att han gör som jag säger och om han tycker att jag har fel säger det på ett vanligt sätt. Inte på det sättet och inte skrikandes heller.
Jag är väldigt känslig för vad andra tycker och tänker om mig men just då brydde jag mig inte. Han uppförde sig jättedåligt och hade det inte varit för att T för en gångs skull tyckte det va jättekul trots många barn och lite stökigt hade vi faktiskt gått hem.
När vi väl sen kom hem så drog han iväg som en avlöning, lät han vara och lät också T vara ute och cykla lite. Tog in Z och gav han kvällis och lämnade han sen inne med farmor som var här och gick ut för att hämta dom andra två.
E satt på gräsmattan mellan husen och surade. Sa att han kunde gå in till farmor
och äta kvällsfika så skulle jag hämta T. T satt vid gungorna och ville gunga
innan så vi gungade en snabbis innan han sen tog cykeln och cyklade hem.
Väl hemma så trodde jag att E gått in eftersom han inte satt kvar på gräsmattan men icket så det var bara att vända. Då hade han gömt sig i häcken och när han såg mig drog han iväg. Ropade på han att han skulle stanna men icket då så det blev en extra vända runt området innan jag såg att han gick upp mot oss och sen in.
När jag kom in höll han på att klä av sig och höll på att skämta med T och farmor. Tittade bara på han och sa " du går raka vägen in på rummet"
Han tror allt är ett skämt! han tror verkligen inte att han ska få utegångsförbud imorrn. Han tror att han kunde skämta bort att jag fick jaga han runt området för att få han att gå in!!!
Han fick kvällis på rummet och jag pratade allvar med han men jag vet inte om det gick in. Om inte annat lär det kännas imorrn när dom andra barnen kommer hem från dagis och skolor och och är ute och cyklar och han inte får göra det!!
Anar att det är 6 års livet som är hårt för herrn just nu men hur som helst får man ändå inte bete sig.
I övrigt har dagen varit ok med skönt vårväder, lite sandlådelek, lite gunga, lite ont i huvuet (mamman då) och supergod nachochipskyckling som älsklingen lagat :D
Nu Sims och kaffe i väntan på älskligen som är hos M och lär sig hur våra nya telefoner funkar ;D
kram Hannah
3 kommentarer:
Nu har jag förstås ingen 6 åring men om jag hade en så är jag ganska säker på att jag hade kunna göra samma sak. Du pratar och bemöter honom med respekt och även fast han är ett barn så tycker jag absolut att man kan kräva att han visar det också. Även äm man är mamma/pappa. Ibland brukar jag tänka att jag får väl ta lite skit jag är ju mamma. Men varför ska man göra de egentligen? Varför ska man ta skit från sitt barn som man inte tar från någon annan? Jag tror att det är lika bra att visa från början att man inte accepterar sånt betende. Annars kan man nog ge sig fan på att det blir 100 resor värre när dom kommer upp i de riktiga tonåren.
Kram och Good Luck imorgon:)
Jag håller med Isa - och dig, H. Gränser finns, och det vet han. Går han över gränsen behöver han få veta det - varenda gång det händer. Då vet han till slut själv exakt var gränsen går och väljer medvetet själv om han går över den (och får ta konsekvenserna) eller inte. Tror det är värre att ha en låt-gå-attityd ena gången och vara jättehård den andra gången. Då får han aldrig veta när det är tillräckligt.
som Isa å Sarah sa så tycker jag att det är viktigt att man sätter gränser för barn, för ja E tror nog att han kan allt och vet allt men ärligt så är han ju bara 6 år å kan omöjligt göra det då inte ens vi vuxna gör det. Jag har bra mycket mer respekt för en förälder som faktiskt säger åt sina barn när dom uppför sig på ett sätt som inte är accepterat, än en förälder som struntar i vad ungarna håller på med alt inte bryr sig om uppfostring för "barn är barn". Ja men bara för att de är barn kan de inte bete sig hur som helst.
Nu har ju inte jag några barn så jag hamnar i en helt annan sits, men hade jag haft det skulle jag förmodligen ha gjort precis som du kära syster. Stor KRAM.
Skicka en kommentar