Vad svarar man på frågan....

" mamma, varför dör barn?"

Höll på att tappa hakan samtidigt som jag inte riktigt blev förvånad för vi förstod att han grubblat på nåt.

Älskade lilla E, det är inte lätt att vara 6 år med massor av tankar i huvudet som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Och våran äldsta grodprins är en liten grubblare emellanåt, och man måste låta han grubbla ett tag innan han säger vad det är, trots att vi ser på honom att det är nåt som han klurar på och trots att vi frågar så tar det oftast ett par dar innan det kommer ut.

Och igår kom det så äntligen ut. Det där som han har klurat och grubblat på i en dryg vecka. Det som vi frågat om. Det som vi undrat vad det varit.

Han och jag låg och myste i sängen innan han skulle sova. Pratade om dagen. Om hur roligt teatern varit och om hur duktig jag tyckte han va som tjuv. Och som vanligt innan han ska sova så frågade jag om det var nåt han ville prata om innan han somnade. Han blev tyst och så kom då frågan.

" varför dör barn mamma?"

Vad svarar man på det. Mitt hjärta nöps ihop. Varför i all världens dar funderar han på det???

Så jag undrade varför han funderade på det? Var det nån som sagt nåt eller?

Nä, han och farmor hade varit på kyrkogården och satt blommor och då hade det varit en ballong i minnes- lunden och naturligtvis hade han undrat varför och farmor hade då sagt att det var ett barn som dött men som fyllde år och barnets mamma och pappa ville ge barnet en ballong.
Det hade stått något på ballongen också men det kom han inte ihåg.

Och han undrade varför barnet dött. Jag sa att barnet ifråga hade en sjukdom som doktorerna ibland inte kan fixa. Dom gör allt dom kan för att man ska bli frisk men ibland så går det ändå inte och kroppen blir så sjuk och trasig att man inte kan leva med den längre.
Pratade också om gammelfarfar som ju gick bort för inte så länge sedan och att han blev väldigt gammal och att hans hjärta inte orkade längre.

Underförstått så förstod jag också att han funderade på om inte han också kunde dö. Och jag sa till han att jag har beställt 4 barnbarn av han och att han ju skulle bli gammelfarfar/morfar och bli minst 100 år gammal.

"kan du lova det mamma?"  Nej hjärtat mitt det kan jag inte lova, det finns ingen i hela världen som vet när man ska dö men sa att jag trodde och hoppades att han skulle ta körkort, träffa en tjej, gifta sig, skaffa ett häftigt jätteroligt jobb, åka utomlands, skaffa egna barn, spela golf, osv. Helt enkel få bli gammal.

Han verkade nöjd efter det och det var ett jättefint men ändå tungt samtal.
Om det som ju jag är allra mest rädd för. Döden.

Men jag vill inte föra över nån av min rädsla på honom så jag bet ihop och han har idag varit gladare och mindre pipig än han har varit i nästan 2 veckor.

Sa även till fröknarna som även dom märkt att han varit lite låg och lätt ledsen och ena fröken sa då att det har ju varit lite mycket om det här med liv och död i och med att dom hade påskvandringen och pratade då en del om Jesus och korsfästning och sånt.

Plus då att han ju är i den åldern då det är mycket funderingar om allt i livet och framför allt varför det är som det är.

Inte lätt att vara 6 år inte. Min älskade lilla grodprins.


All kärlek // Hannah