Jag måste snart inse. Lära mig en gång för alla. Jag är den som inte finns.
Den som inte syns. Den som inte räknas. Jag är den ständiga grå fläcken i bakgrunden.
Min älskade familj ser mig. Hoppas jag iallafall. Just nu. Men när barnen är stora, försvinner jag då???
Jag vet att det är så. Och dom flesta dagarna är det ok att det är så. Vissa dagar är det inte ok. Vissa dagar vill jag också synas, finnas. Fast jag inte gör det.
Men att ha en sån dålig dag som jag har idag. Skriva ett sånt inlägg och se och veta att folk läser och att 1, en enda person, skriver nåt som får mig för en sekund att dra på smilbanden. Jag blir glad i hjärtat av att se det svaret/ inlägget.
Men ni andra då?? varför läser ni??? om ni inte bryr er eller har tid ens med ett "kram" då behöver ni faktiskt inte läsa.
Nu ska jag iallafall dra på mig mjukbrallorna, dra fleecen över huvudet och sen hoppas att jag inte blåser bort på vägen till middagen hos bästa M. Både jag och E har feber, ont i huvudet och halsen men M brydde sig inte så då går vi dit och käkar iallafall. För äta bör man annars dör man. Har jag hört.
Tack för middagen i förväg M.
4 kommentarer:
En riktigt skitdag alltså. Hoppas på en bättre morgondag!
Hugs
Du är varken grå eller osynlig - men du kanske ser dig själv så? Jag tycker inte du är det iallafall, även om vi så sällan ses. KRAM!!!
Gumman, du syns!! Krya på dig, saknar dig på jobbet!!! <3
Hannah. Det är nog hur du ser dig själv för jag har svårt att tro att alla andra vilka det nu är? Ser dig så. Det gör inte jag. Jag ser dig med respekt kanske med så mycket respekt att jag inte riktigt vågar prata så mycket med dig som jag hade velat ibland. För jag tycker att du är cool(hur fånigt de än låter). Å vad jag än hittar på att säga så säger du något roligare och smartare och jag tycker att du är så duktig på att skriva för du formulerar dig så bra och är så rolig. Inte kan jag skriva så! Du har levt längre än mig och har många fler barn än mig, du påhittig och jag tror att du är väldigt omtänksam. Å du jobbar och knogar och drar ett stort lass som kallas livet och jag vet att det inte alltid har varit så lätt. Man är inte alltid supermamma, men vad gör det? Du är ju mänsklig, alla kan få nog, även mammor måste få gråta. Dina pojkar vet att du älskar dom. Garanterat! Mammor kan bete sig som skit ibland. Det viktigaste tror jag är att man säger förlåt. Förlåt för att jag var dum och arg och skrek. Att lixom inte skiljas som ovänner, att erkänna att det var fel. Du är en typisk storasyster. Percis som jag. Vill vara duktig(bäst) och ta hand om alla andra. Kunna allt innan man änns har provat första gången. Fixar och fejar och stökar så att alla andra ska vara nöjda. Man bara biter ihop och kör på. Tills det brister och när det gör det så är det inte nådigt. Det blixtrar och dundrar och skvätter på tapeten så jävla arg kan jag bli. Måste lära mig att skaffa någon slags pysventil. Släppa ut lite i taget för att inte explodera. Det är som sagt något jag måste träna på.
Men för mig är du allt annat är osynlig och grå ska du veta. Du är fina Hannah som jag egentligen inte känner så bra. Men jag bryr mig om dig och tycker mycket om dig precis som dina systrar. Du är i mina ögen en färgstark och kärleksfull person långt ifrån grå alls, men paletten har alla färger och ibland känner man sig grå. Även Hannor och mammor och hanar och honor och frugor och flugor och Isor osv i all oändlighet. Många kramar från Isa
Skicka en kommentar