Life is like a rollercoaster

Ja vad annat kan man säga.

Våran underbara lärare A triggar igång mina känslor.

Mina tankar. Jag får svårt att prata. Stakar mig. Svårt med luften och låter som jag nästan ska börja gråta.

Samtidigt efteråt. När jag pratat. När jag bubblat ut mig. Ibland tomma tankar som när det blir min tur. bara bubblar ur ganska osammanhängande.

När jag berättat om tankarna som står i varsin ringhörna och skriker åt mig vad jag ska göra.

Då kommer ångesten. Kramar ihop bröstkorgen och den elaka jäveln i mitt öra viskar dom ord jag hatar

"varför sa du så? du förstår väl att dom nu tycker du är ännu konstigare. att du bara säger som du säger för att du ska få uppmärksamhet"

Och längst bak. Liten och nedtryckt står det sunda förnuftet och skriker så högt hon bara kan.

"lyssna inte, varför skulle dom tycka det?" men hon skriker inte tillräckligt högt.

Och utåt sett syns eventuellt bara tårar. Eller maniskt frenetiskt klösande med fingrarna. Eller armarna. hårt hårt hållna i kors över bröstet.

Men om ni inte vet. Om ni inte kan se min insida. Mitt huvud.

Då kan ni inte veta. Och jag kan inte begära att ni ska förstå.



Trots det här ovan. Trots det som inträffar dagligen i olika grader av styrka.

Så har idag varit en bra dag.

Jag hittade fina sockar och fina fingervantar på HM till grabbarna. Jag gick i 5 affärer utan att hjärtat försökte rymma sin väg. Jag pratade med min extramamma (svärmor thats is) och fick kaffe och kaka.

Jag hade ett fint samtal med E innan jag släppte iväg han till farmor. Jag hämtade en hängig Z och en pigg T på dagis. Hämtade ett fint skrivbord från fina J.

Fick en sån varm känsla när T efter ett utbrott på 20 minuter slutar skrika, tittar på mig och säger " mamma, jag vart lite ledsen nu" jag frågar varför och han svarar " jag ville spela på din dator" och han säger det utan att bli ledsen och arg igen. Bara som ett konstaterande. Sen kikar han in i badrummet "ska ni bada?" "jupp, vill du bada?" ja gärna mamma!"

Dom dyker som galna sälar i badkaret. Sen torkar jag varma blöta gosiga barn och läser en Alfons bok.
Där T´s ögon glittrar som stjärnor när han ser bokstaven "R" och konstaterar att det är ju pappas bokstav! Sen äter vi salta pinnar och vattenmelon så våra magar blir alldeles runda och tittar på Pippi och sen somnar dom i våran sängen.

Och jag tänker. Trots allt. Trots allt det jobbiga. det mörka. det jag inte kan begripa.

Så vet jag varför jag inte ligger på en nolla på alla dom där skalorna vi gjort i skolan.

Jag ligger inte där på pga min familj. Min partner in crime R och mina barn. Mina så högt älskade underbara mirakelprinsar.


Tack för att ni finns där för mig och att för att ni står ut!!

Jag älskar er så!