Trevligt till tusen. Men jag pallar det inte. Jag pallar det där och då. Där och då kan jag ta på masken och vara Hannah. Sociala glada skojiga Hannah. Samma Hannah som i samma sekund på insidan är alldeles blek och kallsvettig. I samma sekund äter ångesten på mig innifrån.
För att jag låter konstigt. Fattar nån vad jag säger egentligen? och gud så där kan jag ju inte säga. varför sa jag så där?? nu tycker dom jag är ännu skummare. varför varför varför???
Och jodå. jag är inte så dum att jag inte fattar att det är i mitt huvud det låter så. och att det antagligen inte alls är så. Men ser ni det är ju inte direkt bara som att trycka på en knapp. för tro mig. hade man kunnat trycka på en knapp och allt bara försvann. ja då skulle jag ha tryckt på den knappen för länge sen och sen silvertejpat fast fanskapet så den aldrig går slå på igen.
När det blir för mycket folk. för mycket att hålla reda på. då går min hjärna in i combat/defens mode och då. ja då blir den rätt knasig.
Så där för ligger jag här i sängen. Hetsäter en kexchoklad. Klöser sönder mina stackars fingrar och försöker få in hjärnan på ett annat spår. går sådär kan jag säga.
Jag skriver av mig här för att komma in på ett annat spår. för att få bort krypet i kroppen. för att försöka lugna ner systemet så att man kan sova snart. som det känns nu är det enda sättet att få bort det. sova alltså.
Hatar min medicin ofantligt mycket. jag hatar att ta dessa jävla tabletter. kräks bara jag tänker på dom. Och det jävlig är väl att dom nog hjälper mig. bara jag förmår mig att ta dom. bara jag varje morgon och varje kväll tvingar i mig tablatterna.
1 kommentar:
Du är alldeles för hård mot dig själv. Och självkritisk. KRAM
Skicka en kommentar