Jag ser det inte själv.

Att jag skulle vara stark?! På vilket sätt då?? men bara för att jag inte ser det innebär inte att jag tacksamt kan ta emot dom orden och dom värmer mitt hjärta.

Idag med Alexandra så pratade vi mycket om stressen. Dess påverkan på våra liv. Och om stressorer eller ja, energievampyrer som jag också kallade det.

Och plötsligt hör jag mig själv säga :

" jag har valt bort två stycken som bara ger mig negativ energie. Som bara gör mig arg och irriterad och stressad. Och istället öppnat upp mig och låtit 2 helt nya personer lära känna mig, vågat kliva över den invanda komfortzonen, där jag har allt under kontroll."

Sen blev det som en glädjebubbla i magen när jag insåg vad jag sagt. Och vad jag faktiskt gjort!!!

Jag vågade också berätta om ensamheten. Den som jag både vill ha och ibland inte vill ha. Och om att känna sig annorlunda. Utanför.

Och mina underbara kursare nickar och håller med och säger att "nej Hannah det är du inte själv om.
 Jag är nog så också".

Men man vill passa in och då ska man även ha stor bekantskapskrets. Tjejmiddagar, parmiddagar och gud vet vad för nåt.

Men det där vill jag egentligen  inte ha. Jag vill ha en vän som man kan bjuda hem och ta emot i pjymas för att idag är en dag då jag inte orkar men det är kul att du kom. och lägga sig i soffan och prata om ingenting.

En sån vän vill jag ha. Och. En sån vän har jag. Fast jag behöver inte bjuda hem han för han bor redan här :D så egentligen vill jag ha 2 såna vänner ;D


Kursen har verkligen gett mig något. Jag har sett något. Anat lukten av förändring men inte vågat tror men jag vågar nog tror på det här. I synnerhet efter kvällens skolrådsmöte då jag ställde frågor och va dryg utan att känna ett endaste illamåenderush.


//Just nu. Livet är rätt gött asså :D